Citat

Här har vi samlat ett antal citat om Älvkarleby från några stora personer genom tiderna
 

  Olof Rudbeck d.y, 1695

"Men wi willie skynda oss til stora landzwägen igen. Ifrån hwilken rätt wid Elfkarby färja mitt uti Elfwen synnes en långagtig holme, med några trän ther uppå. Thenne skal uti Konung Johan then tridies tid först wara tilkommen, skuren och skilder ifrån fasta landet på wästra sidan, hwarest Elfwen och nu som starkast löper, och åhrligen mer och mer utaf backan afsköljer: wetandes gammalt folk at berätta, thet the uthi sin barndom på ett stackut sågbräde allenast gått öfwer ifrån landet in på thenna Holmen, en så liten wattengång och smal rännil hafwer tå warit ther emillan, hwarest nu then stridaste och starkaste strömmen stryker; så at the längsta masteträn til en bro emellan thenna holmen och wästra landet hinna skulle."
 


 

  Carl von Linné,  Ur Lapplandsresan, 1889

"Och som jag hört så mycket tahlas om Elfcarle-fall, tycktes meritera något litet gå af wägen och dett sama beskoda, hälst såsom dett till wägen både sågs och hördes, ja imman där utaf stod såsom en stor brasa af spånor, då röken går genom skorstenen. Då jag kom fram, såg jag strömen dela sig uti 3 delar, emädan en ö grundad på berg skillier strömen. Detta fall är ingalunda af konsten, utan af naturen, som mitt i strömen en stark klippa funderat, där watnet uti nämsta af de 3:ne (som äfwen förer en sågqwarn) faller till en 12 'a 15 alnars högd utföre, hwar af skier att watnet blifwer hwitt, brusar som i raseri, ja kastar dropparna ett par alnar i wädret, så att af detta continuerligen står såsom en rök. Sågskäraren, som altid skall stå wid en sådan rök, ansåg jag blek, men beklagade sig doch ej öfwer någon särdeles passion.
Detta fall ligger på en swart hällebärg klippa, hwilket examinera noga omögligt är. Nedan för strömen, där Laxfisket är, sedan watnet emällan strömarne något sachtat sig, är en fyrkanting sprötgård, ofwan watnet en aln högt, där laxen ingår och eij utkomer.
På högsta klipporna wid landet stodo Ekar. jag undrade att de där kunde hafwa fulkomen safft, men förstod att den safften, som kom uhr jorden och öfwer bärget rån ned på bärget, hwar dett som äfwen deras rötter födde.
Neder emällan bärgen lago snäckor, Helix lapicida. Afwen ett rart muscus swafwelgrönt fant jag.
(Om denna mossa. Bartramla fontana, nämner Linné i sin Flora Lapponica att han under hela färden ingenstädes såg den i sådan mängd, som vid Älvkarlebyfallet; bladens färg erinrade om spanskgröna, i synnerhet då de var fuktiga.)
Jag skyndade mig här ifrån till Elfcarleby, hwilkien delas uti twänne delar förmedelst denna stora elven, som kommer från slöen Lexan i Dalarne, doch på södra sidan är dett måsta och tycks här wara en stad med de månge kiöpmans boder, som stå och wänta på marknaderna. öfwer denna elf måste man hafwa färgar karl, hwilken altid frågar eff ter resepas.
Då jag honom såg, kom mig före Rudbecks Charon, hwilken denne tämeligen imiterade, utom i åldren. Äen är ett par bösskott öfwer.
Mitt på åen seglade jag förbij den lilla öen som är skuren från landet och ärkiänner pro basi en klippa, på denna står allenast ett trä.
På norra sidan om åen såg jag marginem tämeligen perpendiculair och undrade mig, att hon sig så ren hålla kunne, hwilket jag förnam kom där af att sanden war blandat med ler. Aldrig hade någon konst kunnat giort henne brantare, ja linae horizontales tycktes wisa, huru diupt wattnet grafwet sig neder hwart åhr.
Solen sken om morgonen, men regn kom straxt därpå.
På norra sidan (av vägen) såg jag några ätteplatser. Änteligen fick jag se den, jag här i norden aldrig observerat, nämligen Pulsatilla appii folio. (Heter nu Pulsatilla vernalis, mosippan.)
Regn kom starkt då och då, och solen sken des emällan.
När jag från Elfcarleby kom 1 mihl, fick wii se Harnäs jernbruk, hwilket sin malm tager dels från Dannemora i Roslagen, dels från Engsöö uti Södermanland. Detta bruk blef af Ryssen upbränt, men är nu reparerat.
Här går åen, som skillier Upland från Gestrickland, och är dett mest med lera och skogarna af sandig moo, få backar; gästgifwarne oduglige.
Rätt som wij skildes wid Upland, såg jag ett par ekar, men sedan elj mer. Uti Upland äro få backar och siöar."



 

  H C Andersen,  Ur Sverigeresan 1849

"Ovanför fallet delar sig Dalälven i tre armar, av vilka de två omsluta en skogbevuxen klippö och störta sig ner kring dennas jämnt avskurna stenväggar; det högra fallet är av dessa det vattenrikaste; den tredje armen gör en omväg och återkommer till huvudströmmen först nedanför de förenade fallen, där han störtar ut, liksom för att hejda de bägge mäktiga armarna, men nu ryckes i sjudande virvlar bort med den pilsnabba strömmen, som jagar fram, skummande mot de murade pelare, vilka uppbära bron, så att dessa synas på väg att ryckas med. Landskapet, då vi sago det, upplevades till vänster genom en hop getter, som betade mellan hasselbuskarna och vågade sig ända ut till yttersta branten, uppfödda här och vana vid vattnets dovt åsklika dån; till höger flög en skara skriande fåglar över de ståtliga ekarnas toppar. Kärror, vardera förspänd med en häst, och i vilka den körande stod upprätt, hållande tömmarna i handen, kommo på den breda skogsvägen från "Öns bruk".

Dit ville vi, för att taga avsked av Dalälven på ett av dess skönaste ställen, en fläck, vilken förflyttar främlingen likasom till ett långt sydligare land, till en långt rikare natur, än han anade, att det kunde finnas häruppe. Vägen är behaglig, här växer eken stark och frodig med stolt lövkrona.
Öns bruk ligger så idylliskt täckt.
Vi kommo dit; där var ett liv och en rörelse! Kvarnhjulen gingo, grova bjälkar genomsågades, järnet smiddes på städet, allt genom vattnets kraft. Arbetarnas bostäder bilda en hel stad; det är en lång gata med rödmålade trähus under pittoreska ekar och björkar. Grönskan syntes så sammetslen, och uppe på herrgården, vilken reser sig som ett litet slott framför trädgarden, fanns det i rum och salar allt vad engelsmannen kallar komfort.

Vi träffade icke värden hemma, men gästfrihet är här alltid en husalf. Vi fingo allt trevligt och gott. Rykande och doftande fisk och skogsfågel framsattes, liksom i de sköna, förtrollade slotten. Trädgården var själv en förtrollning; här voro bokar planterade och de trivdes. Den starka nordanvinden hade jämnt avrundat kastanjealléns kronor, så att träden tycktes hava varit under trädgårdsmästarens sax, i växthuset hängde guldgula oranger, de präktiga sydländska blomstren hade i dag fått upp fönsterna till hälften, så att den konstgjorda värmen mötte den friska solvärmen i nordens sommar.
Den av Dalälvens armar, som går utanför trädgården, är beströdd med holmar, på vilka vackra hängbjörkar och furor växa i nordisk prakt. Där äro småöar med stilla, gröna lundar, där äro små holmar med rikt gräs, höga ormbunkar, blåklockor och brokiga blomster, ingen turkisk matta har friskare färger; strömmen mellan dessa öar är än snabb, djup och klar, än liknar den en bred å med silkesgrön vass. näckrosor och rör med brunt fjun, än är han en bäck med stenig botten, och nu breder han ut sig till en stor, stillastående kvarndamm.
Här är ett landskap vid midsommartid för näckens strängalek och älvornas danser. Här bör i fullmånens glans dryaden förtälja sagor, näcken fatta guldharpan och tro, att han kan bli salig, åtminstone en enda sådan natt.
På andra sidan öns bruk brusar huvudströmmen, den väldiga Dalälven. Hör du det entoniga dånet! Det är icke från Älvkarlebyfallet, som det når hit, utan det är strax härinvid, det är vid Lanforsen, där Askön ligger, som älven skummar och brusar över den hoppande laxen.
Låtom oss sitta ned här mellan klippstyckena vid flodbädden i den röda aftonsolen, som strör guldglans på Dalälvens vatten. Härliga flod! Blott ett par sekundens arbete har du vid kvarnarna därborta, och du störtar dig skummande över Älvkarlebys klippor ner i den djupa bädd som för dig till Östersjön, din evighet!"



 

  August Strindbergs, Ur Prosabitar från 1890-talet

"Därpå stanna vi vid Älvkareby för att taga avsked av södra Sverige. Vi råka här för första gången på färden ett större rinnande vatten och i Dalälven hade vi nått en naturlig gräns mellan Svealand och Norrlanden och en växtgräns, desto mer avgörande, som med densamma mellersta Sveriges ädlaste lövträd eken upphör att så sig själv och landskapet därmed antager en karaktär av fattigdom, som icke ens Norrlands timmerskogar kunde förinta. Alven är ej så bred som insjön, men den verkar kanske mäktigare genom sin eviga rörelse framåt och i vattenfallet övergående till en allt nedbrytande kraft, som i det tysta landskapet ger sig till känna med ett buller, mot vilket insjövågens slammer mot strandstenarna är en viskning.
Älvkarlebyfallet är en storartad introduktion till Norrland; och mycket litet belamrat med skrapande vattenverk gör det i sin enslighet och infattat i mörk granskog ett starkare intryck än Trollhättan oaktat lägre fall och mindre massa.
I det närbelägna brukets park växa fem resliga bokar, och många höga ekar hava ställt sig upp som gränspålar; och detta norr om älven, likasom odlaren velat visa människoandens makt över växtgränser och isotermer. och i lundarna däromkring grönska ännu den finhylta linden och den grovlemmade hästkastanjen. I trädgårdens drivhus synas revorna av Alicantedruvan, väckt i februari och nyss skördad i augusti; palmer, fuchsior och kamelior vittna ännu att sommaren i norden är varm om den ock är kort."