H C Andersen, Ur Sverigeresan 1849
"Ovanför fallet delar sig Dalälven i tre armar, av vilka de två omsluta en skogbevuxen klippö och störta sig ner kring dennas jämnt avskurna stenväggar; det högra fallet är av dessa det vattenrikaste; den tredje armen gör en omväg och återkommer till huvudströmmen först nedanför de förenade fallen, där han störtar ut, liksom för att hejda de bägge mäktiga armarna, men nu ryckes i sjudande virvlar bort med den pilsnabba strömmen, som jagar fram, skummande mot de murade pelare, vilka uppbära bron, så att dessa synas på väg att ryckas med. Landskapet, då vi sago det, upplevades till vänster genom en hop getter, som betade mellan hasselbuskarna och vågade sig ända ut till yttersta branten, uppfödda här och vana vid vattnets dovt åsklika dån; till höger flög en skara skriande fåglar över de ståtliga ekarnas toppar. Kärror, vardera förspänd med en häst, och i vilka den körande stod upprätt, hållande tömmarna i handen, kommo på den breda skogsvägen från "Öns bruk".
Dit ville vi, för att taga avsked av Dalälven på ett av dess skönaste ställen, en fläck, vilken förflyttar främlingen likasom till ett långt sydligare land, till en långt rikare natur, än han anade, att det kunde finnas häruppe. Vägen är behaglig, här växer eken stark och frodig med stolt lövkrona.
Öns bruk ligger så idylliskt täckt.
Vi kommo dit; där var ett liv och en rörelse! Kvarnhjulen gingo, grova bjälkar genomsågades, järnet smiddes på städet, allt genom vattnets kraft. Arbetarnas bostäder bilda en hel stad; det är en lång gata med rödmålade trähus under pittoreska ekar och björkar. Grönskan syntes så sammetslen, och uppe på herrgården, vilken reser sig som ett litet slott framför trädgarden, fanns det i rum och salar allt vad engelsmannen kallar komfort.
Vi träffade icke värden hemma, men gästfrihet är här alltid en husalf. Vi fingo allt trevligt och gott. Rykande och doftande fisk och skogsfågel framsattes, liksom i de sköna, förtrollade slotten. Trädgården var själv en förtrollning; här voro bokar planterade och de trivdes. Den starka nordanvinden hade jämnt avrundat kastanjealléns kronor, så att träden tycktes hava varit under trädgårdsmästarens sax, i växthuset hängde guldgula oranger, de präktiga sydländska blomstren hade i dag fått upp fönsterna till hälften, så att den konstgjorda värmen mötte den friska solvärmen i nordens sommar.
Den av Dalälvens armar, som går utanför trädgården, är beströdd med holmar, på vilka vackra hängbjörkar och furor växa i nordisk prakt. Där äro småöar med stilla, gröna lundar, där äro små holmar med rikt gräs, höga ormbunkar, blåklockor och brokiga blomster, ingen turkisk matta har friskare färger; strömmen mellan dessa öar är än snabb, djup och klar, än liknar den en bred å med silkesgrön vass. näckrosor och rör med brunt fjun, än är han en bäck med stenig botten, och nu breder han ut sig till en stor, stillastående kvarndamm.
Här är ett landskap vid midsommartid för näckens strängalek och älvornas danser. Här bör i fullmånens glans dryaden förtälja sagor, näcken fatta guldharpan och tro, att han kan bli salig, åtminstone en enda sådan natt.
På andra sidan öns bruk brusar huvudströmmen, den väldiga Dalälven. Hör du det entoniga dånet! Det är icke från Älvkarlebyfallet, som det når hit, utan det är strax härinvid, det är vid Lanforsen, där Askön ligger, som älven skummar och brusar över den hoppande laxen.
Låtom oss sitta ned här mellan klippstyckena vid flodbädden i den röda aftonsolen, som strör guldglans på Dalälvens vatten. Härliga flod! Blott ett par sekundens arbete har du vid kvarnarna därborta, och du störtar dig skummande över Älvkarlebys klippor ner i den djupa bädd som för dig till Östersjön, din evighet!" |